Litteratur

Hemsöborna

24 Maj , 2013  

Hemsöborna
Det kanske inte är så mycket slåtter och lie och hur skulle det kunna vara det med Strindberg, han var ingen bonde eller hantverkare, möjligen en vetenskapsman. Men framförallt en levandets människa med så mycket kunskaper om livsvävens smyller att det därefter inte funnits dess like. Och förutsättningarna för att vi skulle få det igen, idag, dom finns inte de har ersatts av asfalt och romantik. Men njut för det är bara genom Augusts sinnen och hans Sverige som det är möjligt.

 Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:

prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm, hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor, och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det brännande solskenet.

Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne, stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i frontlinjen.

Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än  visar brokiga lysande färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig jämn grön som en sjö i stiltje.

Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått  professorns Ida till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt  henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop:

— Akta hasorna, du! efter sig.

När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas  verket och granskas slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang efter sig.

Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.

Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar, stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och viskar:

— Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!  Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.

— Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.

— Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i ryggen.

— Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.  Gumman slår ifrån sig med förklät:

— Herre Je’, ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet, aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!  Men motståndet retar.– Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och Gusten blir mörk som en natt. Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden någonstans; och gumman efter skrikande:

— Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe! Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av  de kvarvarande.

— Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått.  Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt! Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:


Kommentera