Texter

Lien idag?

24 Maj , 2013  

Lien idag?
De flesta i Sverige ser lien som ett kulturarv och allt mindre som ett användbart verktyg och redskap för mänsklig överlevnad. Söker vi på nätet finner vi lien och orven på våra länsmuseers samlingar och i deras fotodatabaser. De finns omnämnda och behandlade i kulturtidskrifter och i bygde- och naturskyddsföreningars tidskrifter och på deras hemsidor. Vore det inte för liens användning till hävd av ängsmarker för bevarande av biologisk mångfald skulle liar och orv sakta ätas upp av rost och röta på logar och i lider.

Men även inom denna mycket smala nisch hotas nu lien av sotdöden. Män och kvinnor som med lie i frivilligarbete på hembygdsgårdar, finngårdar och naturreservat har börjat falla för åldersstrecket och deras led börjar tunnas ut.

Ansvariga för den biologisk mångfalden ser vad som håller på att hända och oroas över att målsättningarna för ängshävd inte har kunnat uppnås. Naturvårdens yrkesfolk på universitet och myndigheter runt om vårt land har börjat se sig om efter andra möjligheter till ängshävd.

Det handlar om en mekanisering med slåtterbalkar och motormanuella redskap. Att slåtterbalkar – ett skärande och relativt skonsamt verktyg – används där terrängen medger har aldrig ifrågasatts. Att röjsågar börjar användas är dock mer problematiskt även om det naturligtvis är så att det är bättre med röjsågshävd än ingen hävd alls.

Det är kanske även så att tjänstemännen på naturreservaten efter årtionden av nedlagt arbete på liekurser gett upp hoppet om liens möjligheter i vårt ”moderna” samhälle med ungdomens minskande intresse för landsbyggd och de gröna frågorna.

Efter denna sorgesång över en tillsynes hopplösa situation låt oss återvända till vår utgångspunkt för denna artikel, i kulturarvet, till lien som det gamla och förindustriella redskapet. Om vi av miljö, biologi, energi och resursskäl ser liens fördelar måste vi inte då också vara beredda att plocka ut lien från hembygdsgårdarnas exempelsamlingar och frigöra det från dess kulturella fångenskap.

Vi måste kanske fullt ut göra lien till ett verktyg med potentialer, med möjlighet att förbättras. Vi kanske inte bara skall se på hur lien och orvet såg ut och användes i vår del av landet och bara vårda det. För en levande relation till lien kan väl inte bara se till historien? Naturligtvis finns mycket att lära, glädjas och inspireras av i gamla verktyg och ett ovärderligt arbete har gjort av alla som samlat in dessa verktyg, men återigen, hur skall vi kunna leva med lien om vi inte får röra vid den, om våra orv måste se ut som de gjorde i vår byggd för 100 år sedan, 200 år osv.

Om vi betraktar själva liebladet och här ställer krav på en lokal- och kulturhistoriskt korrekthet på de verktyg vi använder skulle vi ganska snabbt stå utan redskap. De lieblad som tillverkades i Sverige under liens storhetstid finns inte längre att få tag på. Det var stålade liar som utformades till att passa för att slipas på en roterande slipsten och de finns inte att få tag på, de produceras idag inte till pris och omfattning att de utgör ett alternativ.

Det tillverkas över huvudtaget inge lieblad i Sverige, inte sedan 1992 i Ljungdalen och då rörde det sig inte om stålade liar utan helstålsliar. De liar som säljs i Sverige idag tillverkas företrädesvis i Österrike och de är också alltid helstålsliar. De tillverkas i smedjor som är specialiserade på att tillverka knackeliar vars skärande egg inte slipas fram utan knackas fram på ett litet städ. Vi ser här hur ett teknologiskt samband har brutits som tvingar fram en anpassning till helt nya material, verktyg och redskap.


Kommentera