Mejandets gyllene regel.
Att formulera en enda kort regel som tar fast på det allra viktigaste i konsten att hantera en lie, en mejandets gyllene regel är vad denna text tänker ge sig i kast med. För att hitta till det som är kärnpunkten i att framföra en lie gäller det att först avgränsa sökandet från sådant som i och för sig är viktigt men inte inte griper tag i just kärnpunkten.
Även om utrustningens kvalitet och dess skick är viktig är det inte här som vi kan hitta den regel vi söker. Tillverkar av redskap och verktyg skulle kanske falla offer för att söka i denna riktning. Kanske skulle sökandet sluta i en käck slogan med rim på ett varumärke. Det är heller inte i utövarens teknik, eller hans rörelsemönster svaret skall sökas, detta eftersom de individuella skillnaderna är så stora. Att som första och gyllene regel börja i denna ände tror jag skapar mer begränsningar och tvångströjor än det skapar förståelse för själva hantverket.
Efter dessa små försök till avgränsningar mot var vi inte skall söka ett svar kan det vara rimligt med en avgränsning, ett angivande i vilken riktning vi skall söka. En rumslig plats för sökandet måste sammanfalla med eller beröra den plats där allt händer dvs i den linje eller i det plan som lien skapar då den förs genom grödan.
För att bättre kunna se vad som händer i brytningslinjen mellan egg och gröda placerade jag under förra säsongens liande en liten kamera på orvet som riktar sin optik till denna linje. En uppspelning av resultatet blev överraskande och intetsägande, bladet rörde sig tvångsmässigt, stelt och rätlinjigt syntes det. Vad som hände med grödan där lien gick fram bakom härvan av fallande gräs gick inte att uppfatta. En rätt placerad höghastighetskamera skull kanske kunna ge någon ledtråd. Vad filmen tydligt visade var dock det plan som liebladet skapar under sin rörelse.
För dryga tio år sedan gick jag en kurs i att hantera min lie. Då fick jag lära mig att hålla liebladet vilande på marken. Ett råd som jag under åren praktiserat med varierande resultat. Som gyllene regel har det dock sina svagheter. För det första så anges liens läge i förhållande till marken istället för i relation till grödan. För det andra så är det inte alltid så att det lämpar sig att slå helt marknära.
Den skarpaste invändningen mot denna regel är dock att den inte alltid fungerar. Hålls lien nedtryckt vid infästningen till orvet och liens spets pekar för mycket uppåt kommer lien ändå inte att göra något bra arbete. Om nu inte liens rörelse skall beskrivas i förhållande till marken, hur skall den då beskrivas?
För att analysera problemet kan kanske andra skärande tekniker ge några ny infallsvinklar. Det finns näst intill obegränsade mängder av skriven text som behandlar hur skärande verktyg inom metall och träbearbetning skall hanteras. Ett grundläggande analytiskt begrepp är här verktygets rörelseriktning, en vektor representerande kraftens riktning. I vårt problem med lien skulle motsvarigheten vara liens rörelseriktning.
Vad är det då som skall relateras till liens rörelseriktning? Jo naturligtvis det som i modellen med “att följa marken” just skulle följa marken dvs lien. Uppgiften är alltså att på ett kort och kärnfullt sätt beskriva hur liebladet skall föras i förhållande till liens rörelseriktning. Efter några timmars funderande är mitt svar som följer. Lien skall PEKA i liens rörelseriktning.
Mejandets gyllene regel är: Liebladet skall peka i liens rörelseriktning.
Liebladet gyllene regel att liebladet skall peka i lierörelsens riktning är onekligen kort och kärnfullt, men håller den som en mejandets gyllene regel, dvs en regel som om den följs leder till ett framgångsrikt liande? För en nybörjare kastar denna mening knappast något ljus över problemet hur lien skall erövras. Till och med för en van användare leder den knappast till några omdelbara jubelrop, mest kanske en still suck av besvikelse. En mer ingående förklaring är således på sin plats. Detta hoppas jag kunna förmedla någon gång under sommarens lieaktiviteter.
