Liebruk

Den svenska lien, den slipade lien.
Så vitt jag vet så finns idag inget bra svar på varför Sverige blivit den slipade liens förlovade land. Sverige är visserligen inte ensam om att ha en starka knytning slipstenen, men knappast i något land är traditionen så dominerande.

Grannlandet Norge, här är också den slipade lien i dominans men tekniken att kallhamra eller knacka ut en egg har en större spridning i allmänhet. Här har tekniken ett eget verb, tynsling, vilket jag fick lära mig av en knivhantverkare.

Nu håller intresset för knackeliar på att växa i Sverige. Förhoppningsvis kommer det att leda till att användare av den slipade lien får del i den inspiration som kännetecknar många av dessa nya utövare av den knackade lien. För det finns enligt mina erfarenheter en hel del att lära från lieentusiaster runt om vår värld vad gäller såväl utrustning som teknik. Lärdomar som kommer att vara till gagn för nuvarande och kommande användare av den slipade lien.

När man studerar användare av den slipade lien är det uppenbart att de i högre utsträckning än användare av den knackade lien använder sig av hastighet för att bemästra en given slåttersituation. Användare av den slipade lien kan ofta ses med ett kortare och rappare svep med lien. Denna teknik passar också in på det faktum att vi i Sverige av tradition använt oss av kortare orv. Detta gäller inte på alla platser i vårt avlånga land, men i och med det fabrikstillverkade röda plåtorvet förstärktes detta mönster.

Vid en av mina demonstrationer kom en kvinna fram och förklarade att min utrustning var för “tung”. Mycket tack vare denna “läxa” hon vill förmedla har jag mer systematiskt försökt lära mig säregenheterna i den svenska lietraditionen och som lett till slutsatserna jag här försöker att förmedla.

De korta snabba slagen kan under vissa omständigheter vara endamålsenliga – i stenig och mycket kuperad hackslått – men som en generell teknik att hantera lien är den mer diskutabel. Framför allt för att hastighet kostar mer energi än vad det ökar avverkning. Lösningen på detta problem är enligt mina erfarenheter att bli skarpare på att hantera skärpan. Dvs prioritera skärpa före hastighet.

Det finns ytterligare en egenskap där den svenska lien skiljer sig från den kontinentala knackade lien. Den svenska slipade lien är rakare, rakare sett i horisontalplanet. Det handlar om den linje som liens egg utgör då den placeras på marken. Bladets spets ligger då lika nära marken som lieeggens början vid tången. Liebladet är på så sätt nästan rakt. Har du några gamla liar av svenska produktion är detta lätt att konstatera. Liefabrikanterna Hamre i Norge och Härmän i Finland arbetar vidare med att tillverka dessa raka liar.

De liar som tillverkas för den svenska marknaden av lietillverkare som “Fux” från Österrike har däremot gett de av dem uppköpta Ljungdahlsliarna en mer kontinental design.  Det handlar om den  buktning som lien har i bladets längdriktning och som gör att liens spets pekar något uppåt. Det finns en fördel med denna buktning, liebladet söker inte lika lätt jord, dvs spetsen fastnar inte lätt i marken. Men en rak lie har också en fördel i det att den linje eller det plan som eggens skärande linje bilder under sin rörelse genom grödan är tunnare vilket leder till att leibladet skär bättre, det känns som det är skarpare.

Men för att denna fördel verkligen skall falla ut måste föraren av lien ha en god kontroll på liens “glömda vinkel”. Det är den vinkel som växer då lien hålls mot marken och liens spets vrids upp medan tångänden ligger kvar mot marken. De flesta liar behöver inte justera denna vinkel. Den bestäms av tångens tvärriktning som skall sammanfalla, ligga i linje med, liebladets längdriktning.