Min gröna dröm.
Ur Bernard Nordhs “Min gröna dröm” har ett kort stycke från kapitel 3 av en slåtterskildring kopierats. Uppslaget till detta är min fabror Stig som hade många volymer Bernard Nordh i sin boksamling.
Jag skulle ju kunna stanna en dag, sade han mumlande – ja, och skära havren. Jag hinner gå ned till anlägget i morgon.
Bonden talade om att för tillfället var intet arbete i gång vid kraftverksbygget. Femtio man låg sjuka. Och ville Birger stanna och få hjälp med säden, så skulle han få bra betalt.
Birger och bonden slipade en lie. Bonden dröp av svett, innan lien var vass nog, och stod flåsande en halv minut för att få krafter att forsätta.
Birger gick ensam till havreåkern. Den låg strax bakom uthusen. Han tog av sig hatten och spottade i händerna. Nu skulle han visa Jämtlandsbonden, att en Upplänning kund hålla i lien.
Havren stod gul och övermogen, och Birger tänkte, att det måste vara ganska magert i jorden eller också hade nederbörden varit ringa. Havrestånden var knappt en halv meter höga. Ringa möda skulle det kräva att skära av denna åker före kvällen.
Mia kom till havreåkern, när Birger skurit två breda slag. Hon sprang mot skördemannen och stoppade hans arbete.
-Inte … inte får ni skära så här! Flämtade hon.
-Va…?
Ni slår ur säden!
Birger förklarade, att just så här skar man säd i Uppland, lade upp den i “rusk” så att det skulle gå lättare att binda.
-Men säden faller ur! Vi måste skynda oss och binda det här, så att inte Ersson kommer och får se, hur ni har betett er.
Utan att invänta svar började flickan ivrigt binda kärvar. Birger morrade och lade ifrån sig lien. Slå ur säden! Vad var det för tokerier? Eller var det med säden som med brödet – höll inte att ta i.
När liggsäden låg bunden i kärvar, frågade Birger, hur han skulle skära.
-Ni skall slå inåt.
-Visa mej.
Flickan tog lien, och Birger kunde omedelbart konstatera, att han var henne oerhört överlägsen. Nog kunde hon mjölka och binda säd, men inte var hon vuxen att hålla i en lie. Han förstod dock vad hon menade. Han skulle skära havren så att den föll in mot åkern. Det kunde han naturligtvis göra, hur bakvänt det än skulle komma att se ut, man han ville sannerligen inte ta upp säden. Minst det dubbla arbetet att samla ihop till skärvar, när lien inte hjälpte till.
Birger började att skära “inåt”, men flickan var likväl inte nöjd. Han tog för breda slag. Denna anmärkning ansåg Birger endast var ett utslag av småsinne och härsklyssnad och fortsatte att meja på det kristna sätt, som bonden i Tierp hade lärt honom – långa, kraftiga tag, så att det sjöng i lien.
-Ni slår ur säden!
Birger protesterade. Kunde hon visa ett enda litet urslaget sädeskorn?
-Ja titta här!
Flickan pekade på marken, och till sin förvåning såg Birger flera havrekorn ligga urtröskade. Han torkade några svettdroppar ur pannan, medan blicken svepte över sädesfältet. Det här var en konstig säd, rena eländet. Han tog det betydligt lugnare, när han åter grep lien, och nu kunde han inte garantera, att fältet skulle vara mejat före kvällen.
Klockan tio gick flickan till gården för att hämta kaffe. Birger mejade och trivdes ganska gott. Bondejobb var simpelt, det stod inte att ändra, men svårt att säga, var det simpla satt. Själva jobbet – att så och skörda, gräva diken och sköta kreatur – nej, det kunde inte kallas simpelt. Det hade man gjort långt innan man byggde järnvägar och kraftverk, och det var absolut lika nödvändigt, ty utan föda kunde människan inte leva. Det simpla kunde möjligen ligga i själva betalningen för arbetet. Dåligt betalt arbete var lika med simpelt arbete. Det var naturligtvis simpelt att arbeta en hel månad för fyra kilo smör. Upplandsbonden tog femton kronor kilot för smöret.
Mia kom med kaffet och avbröt Birgers funderingar på det simpla i tillvaron. De satte sig på varsin kärve, och flickan tog fram något, som liknade hoprullade uppländska pannkakor. Men det var inte pannkakor utan tunnbröd i ny gestalt. Och brödet var synnerligen innehållsrikt. I brödrullen fanns fläskbitar och potatis, även skivor av ägg och ost.
Birger lät sig inte förbluffas utan åt med god aptit och började känna sig vänligt stämd mot flickan. Han nedlät sig till att fråga, hur gammal hon var.
Flickan log, och Birger upptäckte att hon hade smilgropar i kinderna.
-Gissa
-Femnton år.
Mia blev rasande. Femton… visst inte! Hon skulle fylla sexton i näst månad.
Birger mejade åter havre, och flickan band kärvar i sitt anletes svett. I en granngård höll man på att köra in säd, men i övrigt var det så gott som folktomt på åkrar och fält trots att det var mitt i skördetiden. Birger greps av ödesstämningen. Det var nästan som att gå och arbeta på stora kyrkogården.
-Är det nån, som har dött här i byn? Frågade han plötsligt.
-Tre stycken… och igår begravdes två från barackerna.
-Ersson sa, att det ligger femtio man sjuka vid anlägget. Jag skall gå dit och söka jobb i morron. Jag känner Stor-Sven. Han är bas.
-Men tänk om du blir smittad.
