Liebruk

Tradition och förnyelse.
Sveriges radios vetenskapsprogram “Språket” har vi nyligen fått lära oss att ordet orv är något vi inte längre behöver bekymra oss om att känna till. Underförstått att det är ett verktyg som vi inte längre behöver. Nämda professor är till och med så säker på sin sak att han håller på att göra orvet oförglömligt. Han har i radion nu myntat formeln för den språklig förnyelsen i Sverige med slagdängan “Orv ut app in”.

Professorn som uttalar sig tituleras professor i “modern svenska” . Har han rätt i sin språkliga förutsägelse, eller finns det fakta som han har förbisett, och som kommer att sätta liekonstens belackare i skamvrån? Ditt svar blir kanske en axelryckning, “Den som lever får se”. Och därmed har vi slagit fast att det beror på våra egna val.

Hemslöjdskonsulent Kajsa Andersson sade redan på 1940-talet “Det gamla har värde då det tål att förnyas och det nya har värde då det tål att bli gammalt”.

Vi som använder lien som ett yrkesredskap håller traditionen levande i vår ambition att göra verktyget än bättre. Ett exempel på detta är det kontinentala orv som börjat sprida sig och som av många förordas framför det svenska röda plåtrörsorvet. Hemligheten med orvet är de ställbara handtagen. Och den förhöjda nedre “knaggen”(handtaget). Sammantaget öppnar det upp för att librukaren kan räta på ryggen och inta en bekväm upprätt arbetställning, med en bättre balans mellan orvets handtag.

Förutsättningen för de ställbara handtagen är den trätekniska innovationen att använda ett flankstyrt fäste som ger en robust och hållbar konstruktion.

Som sagt tradition och förnyelse.