Liebruk

Liens “vinklar”.
Det finns knappast något viktigare för en användare av lien än att hålla rätt på “vinklarna”. Det gäller alla skärande verktyg men inte minst det kanske mest sofistikerade av dem alla?

När liebladet skall anpassas till sitt orv är det tre vinklar som måste hanteras. Oftast är det två vinklar som blir föremål för omsorger. Den till namnet mest känd brukar kallas “jordläggning” och beskriver liens lutning i riktningen från liebladets rygg till egg i förhållande till markplanet. Då liens rygg ligger an mot marken skall ett finnger få plats mellan eggen och markplanet. Som ett allmänt riktvärde fungerar det i de flesta fall bra.
För det första så har man då försäkrat sig om att lien inte skall peka nedåt så att eggen börjar arbeta som ett jordredskap. Har du en smal lie däremot så fungerar det kanske inte lika bra, då det kan komma att ge lien en lutning långt större än vad som vanligtvis är lämpligt för att lien skall skära med ett relativt rakt angrepp mot grödan.

Tillämpas denna regel på ett brett lieblad däremot kommer inställningen att resultera i ett betydligt rakare angrepp av lien gentemot grödan.
Jordläggningsvinkeln justeras in genom att böja liens tånge – infästning mot orvet – i avsedd riktning. Oftast kan detta göras utan att lien värms upp.

Att ange ett värde på denna vinkel som passar i alla tänkbara fall är inte möjligt eftersom liens lutning mot marken även påverkas av orvets utseende – om det är rakt eller böjt – och dess längd. Jordläggningsvinkeln får helt enkelt passas in från fall till fall och prövas fram tills ett önskat resultat nås.
Använder du ett orv som går att ställa in genom att flytta handtagen påverkar också denna jordläggningsvinkel.

För att förstå vikten av det raka angreppet av eggen mot grödan pröva med att skära ett bröd med en kniv vars blad avviker från lodlinjen och därmed ger ett vinklat angrepp.

Avverkningsvinkel är ett passand namn på den andra vinkeln, eftersom den påverkar hur djupt lien kan skära under ett svep, ett drag med lien.
Denna vinkel ställs in genom att böja tången mot eller från liebladets spets. Att böja den utan värme kräver betydligt större krafter än för jordläggningsvinkel. Utfallet av en justering brukar mätas som avståndet skillnaden på avståndena mellan orvets topp spets och orvets topp och skägg,  Spetsen bör ligga mellan noll och 9 cm lägre än skägget. Uppkommer mister vid mejandet med en väl underhållen och skarp lie kan det avhjälpas med att sänka spetsen någon centimeter. Denne vinkel påverkas också i hög grad av hur användaren håller och för lien.

Så till den glömda vinkeln, så nämd här därför att den av något skäl även undgått engagerade liebrukare. Peter Vido den mest erfarne och namnkunnige lieentustuasten i världen väljer själv att inte diskutera den i efterordet till boken “The scythe book” av D Tresemer, detta med orden “I find it to complicated to handel here.” Nu är det inte så att de som söker råd hos Scytheconnetion i denna fråga blir ställd utan råd och hjälp.

Det råd som ges här och av alla jag träffat som engagerar sig för bruket av lien är att liebladet skall föras tätt efter marken, och helst aldrig släppa kontakten därmed. Detta råd bottnar i en väl grundad erfarenhet. Det är en instruktion som är lätt för kursdeltagare att ta till sig, förstå och tillämpa. Att hantera frågan som en fråga om en vinkel ger tror jag ett komplement och en bättre allmän förståelse för vad som händer mellan lieblad och gröda.

Vad är då denna bortglömda vinkel för något. Se fig till vänster. Det är mycket sällan denna vinkel mellan tång och blad ställer till något problem. Vinkeln mellan tång och lieblad skall vara noll(0), de skall ligga i linje och gör så oftast. Därför är det sällsynt att tången måste justeras/vridas på lien. Däremot är denna vinkel mycket känslig för påverkan av den som håller i lien. Han/hon bestämmer med en liten vridning av handlederna hur liebladet kommer att peka, längs skärrörelsen – oftast då följande marken – eller pekande uppåt en aning vilket radikalt försämrar liens skärande egenskap.

Många som gör sina första tappra försök med lien har en tendens att vrida liebladet uppåt för att förhindra att lien söker jord, vilket ju är förståeligt och i sig inte på något sätt klandervärt men resultatet kan bli att lien inte skär som den skall. Alltså, problemet med rådet att låta lien följa marken är att det kan lien gör utan att lien skär särsklit bra, vilket vid krävande förhållande kan vara helt utslagsgivande.

Om lien av något skäl måste hållas 5-10 cm ovan markplanet då nås en bättre förståelse genom att se vinkeln, se hur liebladet lutar gentemot skärrörelsen. Låt oss hänga kvar vid denna 3:e vinkel ytterligare ett par tankevändor.

Kanske kan en jämförelse med hur en kniv arbetar sig genom ett bröd, ge en lite bättre förståelse. Jag tror aldrig någon som skurit sitt morgonbröd ställt kniven på skrå, eftersom den minsta lilla snedställning leder till att kniven bara kommer att glida över brödet eller smula sönder det. Se fig till höger. Det är exakt samma snedställning lien har då den pekar något uppåt, och som ni förstår behövs det inte särskilt många grader för att sänka redskapets prestanda markant.

Denna analogi har sina förtjänster eftersom den talar om något alla har erfarenhet av. Den haltar dock på flera punkter. Grödan står fritt, utan det fasta underlag som brödet ligger på och som gör att kniven här oftast inte behöver någon skärrörelse, brödskivan kan vi få genom att helt enkelt trycka kniven genom brödet. Och det är just liens beroende av skärrörelsen som gör snedställningen känslig. Finns det någon skärteknik som är mer beroende av en utdragen skärrörelse än lien?