Liebruk

Lien, Kortlien
Lien är ett redskap som ursprungligen tillhört boskapsskötseln. Man anser att den här i norden kommit i bruk redan under tidig järnålder. Denna tidsperiod kännetecknas av som redan ovan omtalats av en klimatfförsämring. Det blev kallare vintrar, kreaturen måste stallas under den kalla årstiden och det krävde större mängd upplagrat foder för deras underhåll. Lien kom då väl till pass – den var effektivare än skäran.

Den odlade jordarealen tilltog småningom i storlek och man fann att lien lämpade sig väl även för användning på de stora åkerfälten där det inte betydde så mycket om spillsäden i någon mån ökades. Kanske hade man även på den tiden gäss för tillvaratagande av den. På småbruk, i skogstrakter och på stenbunden mark höll sig emellertid skäran kvar.

Kortlien
är som namnet anger, ett kortare reskap med kortare skaft och även kortare blad än vår nutida lie. Den sköttes vanligen med en hand och var ofta även försedd med ett skärskilt utformat handtag av växlande form. Skaftets längd tillät den skärande personen att arbeta i mindre böjd, alltså bekvämare, ställning än vid användande av skäran. Detta medförde emellertid behovet av ett redskap för vänstra handen att därmed samla de sädestrån lien i varje hugg skulle avskära och detta redskap var en liten räfsa eller skaftad krok. Linné omtalar en kortlie(“finlide”) från trakten av Torne med ett två fot långt något svängt skaft vilken emmellertid fördes med båda händer. I vårt land ha kortliar förekommit, särskilt i Norrbotten i gränstrakterna till finland och Norge, där dylika liar fortfarande äro i bruk, samt på Gotland. Kortlien är i övrigt utbredd över stora delar av Europa. Släktskapen med skäran antydes därav att kortliarna mångenstädes i likhet med skärorna ha ett vinkelböjt skaft och även ändkrycka(hantag).

Den vanliga lien
Vi återvända emellertid till den vanliga lien. Den har i motsats till skäran alltid varit ett typiskt manligt verktyg. Ser man någon gång en lie i en kvinnas händer så kan man vara övertygad om att detta beror därpå att manlig arbetskraft å stället saknas. Löien består av blad och skaft, även kallat orv. Bladet är lindrigt bågformat, spetsen något starkare böjd: dess rygg bildar en nära centimetertjock list, höjande sig över bladets ovansida. Bladetstjocklek i övrigt är 1-3 mm. Dess “lår”, delen närmst skjaftet, löper ut i en 5 mm tjock basplatta, fästet, som avsmalnar mot spetsen och ytterst slutar med en centimeterlång tagg, böjd uppåt i rät vinkle mot basplattan, som jämte taggen passar in i en motsvarande fördjupning å orvets undersida. Med liebladets längdriktning bildar fästet en vinkel av 70-80°. Ju öppnare denna vinkel är, desto bredare blir liens skär. Fästets yta bildar med liebladets yta en 20° vinkel vilket gör att lien följer marken. Är denna vinkle mindre så blir stubben längre. Bladets fastgöres vid orvet på det sätt att basplattan med en vidja eller ett snöre av något slag fastsurras eller ock medelst en med en kil eller en klämskruv försedd järnbygel fastgöres vid detta. Liens blad har vanligen en längd av omkring 80cm. Det har vanligen hållits något längre på slättlandet. Lieorvets längd från spets till övre knaggen skall enligt gammal regel vara densamma som avståndet från marken till mejarens utsträckta arm. För en medelstor man torde det bli ungifär 120-130 cm.

Lieorvets typer.
Under det att liebladets form i vårt land icke erbjuder några avsevärda variationer så är motsatsen fallet med orvet som företar ett antal olika typer(se fig) Med ledning av dessa typskillnader och deras olika förekomst nu och tidigare har man, liksom ifråga om skärans olika skafttyper, sökt komma till klarhet över hur kulturströmningar och kulturens vägar gått fram i gången tid, allt emellertid ting som gå utanför denna kortfattade skildring. Ifrågavarande typskillnader försvinna allt mera i mån som fabrikstillverkade standardvara blir tillgänglig överallt – ett förhjållande som gäller även i fråga om andra redskap.

Lieorvet kan utgöras av endast en lång, slät, rak eller något böjd trästång, någon gång av ansenlig längd. Denna enkelskaftade lie är sällsynt i Sverige. Den vanligste lietypen hos oss har istället ett orv med två knaggar(=hantag) på översidan, båda vinkelböjda och med spetsen riktad åt vänster. Från den främre, nedre knaggen (för höger hand) är orvets nedre del ofta något nedåtriktad men samtidigt svängd något uppåt, tydligen för ernående av en bättre ställning på liebladet (så att det bättre följer marken). Vi erinra oss från vår hembygd i nordvästra Skåne att det s.k. stjärtorvet där för 50 år sedan var den gängse typen: orvet hade vid platsen för vänstra handens fattning en kraftig bajonettformig fortsättning som vid användning låg ovanpå vänster arm och den till föregående typen hörande övre knaggen hade ersatts med ett långt rakt handtag intappat i orvets vänstra yta strax nedanför bajonettkröken. Denna orvtyp skulle eljest mest förekomma i Norrland. Vad övriga orvtyper beträffar är knaggen för höger handen gemensam för de flesta medan den övre ändan är högst olika utformat: på en del saknas knagg för vänstra handen som då får gripa direkt o orvet s.k. enknaggiga orv.

Användningsätt och hjälpapparater.
Lien användes ursprungligen för slåtter. Att den tidigt utträngde skäran vid höskörden i nordliga Sverige anses ha berott på den omständigheten att man där för den rikliga höskörden redan tidigt hade vänjt sig vid att bruka lien. Att lien ävenledes tidigt kom att ersätta skäran vid större jordbruk är redan nämnt.

En sak som härvidlag enligt vårt förmenande även kan ha spelat in är att den stora kraftbesparingen som användandet av lien innebär jämfört med användandet av skäran. Man har nämligen funnit att människokroppens statiska förbrukning av muskelkraft i stående ställning innebar en ökning med 12%, i framåtböjd ställning(som används vid brukande av skäran) däremot 55% i jämförelse med den statiska kraftförbrukningen dom äger rum vid liggande ställning om denna sättes = 100% (se fig) Det synes mig ingalunda vara en orimlig tanke att detta förhållande spelat en roll såväl vid skärans utveckling till den vanlig lien vilken ju tillåter arbete i upprättstående ställning. Man har visserligen inte känt till de anförda procenttalen men man torde ha känt dem i ryggen. Och det har nog strängt taget varit synd om kvinnan.
Att en del storgods bibehållit skäran i bruk sedan bönderna i trakten redan övergått till lien har säkerligen haft sin grund däri att arbetsförhållandena där medgivit en större mobilisering på en gång av kvinnlig arbetskraft.

Mångenstädes användes uttrycket “hugga” i fråga om sättet att använda lien. Liens verkningsätt är väl snarast en kombination av skärande och huggande. I Norrland “skär” man sin säd även om det sker med lien.
Vid mejning, sädens avtagande, kan man gå tillväga på tvänne sätt. Man kan dels meja mot, så att den avskurna säden faller in mot den kvarstående säden; det kallas i Skåne och Halland att “pjätta”. Då måste mejaren åtföljas av en person, vanligen en kvinna, som tager upp denna säd och binder den till skärvar vilka lägges efter i rad. Denna metod användes i regel när det är fråga om vintersäd, råg eller vete. Upptagerskan har i allmänhet pådragna lösärmar i linne för att skydda armarna och kläder mot säden och gärna även halvvantar. På vissa trakter bär hon särsklid skördedräkt.

Och ofta används av upptagerskan ett hjälpredskap, en s.k. upptagskrok av trä (sädeskrok, bindkrok), vanligen självuxen, eller också av järn. Dels kan man också meja från så att säden faller åt det fria fältet eller som man säger läggas på skår, på slag eller på sträng. Så får den vanligen ligga till någon påföljande dag då den nekas, d.v.s. med hjälp av räfsa drages samman i lagom stora högar för att bindas till skärvar.

Vid alla dessa arbeten spelar den individuella skickligheten och styrkan en stor roll. Mejaren kan ex. Taga så breda skår resp, så brett (djupt) skär att en person icke förslår att så snabbt ta upp och binda säden efter honom att nästa mejare kan komma fram – det får då vara två upptagerskor. En stor och stark karl kan vid nekning hinna långt frammom de övriga – var och en har sin skår att sköta om ä och det kan bli mycket snärjigt för de övriga. Ty ingen vill ju vara den sämste.

Mejerede
Vid mejningen förses i regel lien med en hjälpapparat för att säden skall falla vackert i en jämn sträng. Denna hjälpapparat består i enklaste typ av en vidja som fästes på orvets nedre del i form av en båge vars nedre del sitter jäms med lien; ibland är den helt eller delvis försedd ett segel av tyg, trä eller näver. Eller också är det en apparat i form av en gles räfsa eller kam med långa pinnar (3-4 stycken, 30-40 cm), vars huvud antingen är intappat i orvet eller medelst ett vidfäst vinkeljärn fästs i samma bygel som liebladet och från vars fria ände går en stödjande träböge som fästes ett stycke upp i orvets ovansida. Detta hjälpredskap används mest då man mejar från och har mycket växlande benämningar på olika orter: mejetyg, mejere, mejespetor, mejhand, fläck, grind, segel, vinge, båge me mera. Det är ibland flätat av vidjor. Det kamformiga redskapet tillhör mest Sydsverige.

Slipverktyg
Eggverktyg blir vid användning gärna slöa. Så ock lien. Viktigt tillbehör vid mejen är därför slipstenen hemma på gården samt hammaren och brynstenen som medföras på fältet jämte ämbar med vatten. Dessa hjälpmedel komma tillanvändning när lien blivit slö, vilket framförallt inträffar om den kommer i alltför intim beröring med en sten. Den bucklade eggen hamras då först ut och brynes sedan. Men även av blotta mejandet förlorar lien i skärpa.

Detta kan tillfälligt avhjälpas med strykspånet, som vanligen sitter på orvets ena sida instucket i en strop av läder. Det är en platt trästicka liknande ett kort svärd, c:a halv meter lång och 1-2 cm tjock, på de två breda ytorna försedd med en hård beläggning, av ex. Pulveriserad orsten, fäst medelst ett häftande ämne såsom tjära, fett eller t.o.m. Kokt potatis, vilket först bredes på spånet varefter stenpulvret, som mejaren medför i ett förvaringskärl liknande ett kruthorn el. Dyl., strykes på med ex. En pennkniv och ytan glättas. Man hade också på sina håll ett särskilt redskap av järn för ändamålet(en lång tunn järnplatta med ett litet skaft), och mången flintkniv har upplevt en renässans i denna använding.

Vid använding av strykspånet ställer mejaren lieorvet mellan sina ben med övre ändan mot marken och liebladet pekande rätt framåt. Sen fattar han med vänstra handen lien över dess rygg i ett stadigt grepp inne vid basen(låret) och strykspånet med högra handen i dess handtag samt drager sedan spånets hårda yta framåt och nedåt längs bladets egg, växelvis på båda sidor. Dessa rörelser skola ske mycket snabbt i serie efter varandra.”