Liebruk

Ur Anna Karenina
En av få inkännande och initierade skildringarna av konsten att använda en lie. Det är bara att låta sig dras med i slåtterlagets långa arbetsdag tillsammans med sin husbonde.
Från 1976. Översättare Sigurd Agrell, Bild Gunnar Brusewitz. Tredje delen.

4
Den personliga angelägenhet som under samtalet med brodern hade sysselsatt Levins tankar var denna. Förra året då Levin en gång hade ridit ut till slåtterabetet och blivit uppbragt på sin rättare, hade han tillgripit ett lugnande medel -han hade tagit lien från en av bönderna och själv börjat meja gräset.

Detta arbete hade han tyckt så mycket om att han sedan dess åtskilliga gånger hade deltagit i höbärgning. Hela ängen framför boningshuset hade han själv mejat av, och detta år hade han vid vårens början planerat att han under sommaren skulle delta i böndernas slåtterarbete hela dagar i sträck. Då så brodern kom hade han börjat tveka om han skulle göra det heller inte. Han ville inte gärna lämna brodern ensam hela dagarna och dessutom var han rädd för att göra sig löjlig. Men då han vandrade fram över ängen och mindes sina intryck av slåtterarbetet, hade han nästan bestämt sig: han skulle vara med själv. Och vid den upphetsande dispyten med brodern kom han åter att tänka på sin föresats.
Jag behöver kroppsrörelse, annars blir min karaktär rent fördärvad, tänkte han och beslöt att han skulle vara med och bärga höet, hur tafatt han än kunde komma att känna sig inför sin bror och sitt arbetsfolk.
På kvällen gick, Levin in på kontoret och gav order om hur de förestående arbetena skulle fördelas och sade att man skulle skicka bud ut till olika byar och kalla slåtterarbetare för morgondagen för att slå Kallinovängen , den största och bästa av gräsmarkerna.
-Och så kan ni ge min lie till Tit som skall slipa den och lämna den tillbaka imorgon. Det kan hända att jag själv också kommer att vara med om arbetet, sade han och försökte inte verka förlägen.
Rättaren log och svarade
-Jaha, jaha.

Vid kvällsteet lät Levin även sin bror veta det.
-Det ser ut som om vädret skulle hålla sig, sade han. Imorgon börjar jag slå.
-Det är ett arbete jag tycker mycket om, sade Sergej Ivanovitj.
-Jag är överförtjust i det. Jag har ibland varit med om böndernas slåtterarbete och imorgon tänker jag gå och slå hela dagen.
Sergej Ivanovitj lyfte nyfiket på huvudet och såg på brodern.
-Hur då? Tillsammans med bönderna? Hela dagen?
-Ja det är mycket trevligt sa Levin.

-Som kroppsövning betraktat är det ju härligt, men du kan nog inte hålla ut hela arbetstiden, sade Sergej Ivanovitj utan någon som helst försmädlighet i tonen.
-Jag har redan försökt. I början är det besvärligt, men man vänjer sig.
Jag tror inte jag kommer att bli trött…
-Jaså, du! Men säg mig, hur tror du att bönderna kommer att ta det?
De ler nog i mjugg åt att husbonden åbäkar sig.
-Nej, det tror jag inte. Men det är ett sådant på en gång muntert och tungt arbete att man inte får tid att tänka på den saken.
Men hur tänker du äta middag i sällskap med dem? Man kan inte gärna skicka en butelj Lafitte till dig och en stekt kalkon.
-Nej under deras matrast kommer jag att gå hem under en kort stund.
Näst morgon steg Konstantin Levin upp tidigare än vanligt, men åtskilliga angelägenheter fördröjde honom och då han kom ut till slåtterplatsen höll de andra redan på med sin andra sträcka.
Redan på avstånd kunde han från en höjd nedanför sig se den avmejade delen av ängen som låg i skugga där bland grågröna hövolmar långrockar låg i svarta högar. Dem hade slåtterarbetarna kastat av sig på den del av ängen som de först hade börjat slå.
Ju närmare han kom desto tydligare kunde han urskilja sina bönder som gick fram i en lång rad och i något olika takt svängde sina liar. Några hade rockarna på och några var klädda i skjorta och byxor. Han kunde räkna till fyrtiotvå man.
De rörde sig långsamt framåt på den ojämna ängsluttningen ned mot en gammal fördämning. Levin kände igen en del av de sina. Där var gubben Jermil, som i en ovanligt lång vit skjorta nedhukad svängde sin lie. Där var den unge duktige Vasjka som tidigare varit i tjänst hos Levin som kusk. Varje slag gjorde han med kraftig sving. Där var Tit, Levins lärofader i konsten att föra lien, en liten mager gubbe. Med oböjd rygg gick han fram lite före de andra, slog med breda tag och svängde sin lie som på lek.
Levin steg av hästen, och sedan han bundit den vid vägkanten gick han bort till Tit som kom och räckte honom en andra lie som han haft stående vid en buske.
-Den är färdig patron. Skarp som en rakkniv, den skär som av sig själv, sade Tit och tog med ett brett leende av sig mössan och räckte sin husbonde lien.
Levin tog lien och provade den. Efter att ha blivit klar med sin sträcka kom slåtterkarlarna den ena efter den andre muntra och svettiga upp på vägen och hälsade leende på husbonden. Alla tittade på honom men ingen sa något, tills en storväxt gubbe i fårskinnströja med ett rynkigt slätrakat ansikte kom upp på vägen och vände till Levin sade:

-Ja, patron, har en tatt fan i båten, får en ro honom i land! Och Levin hörde ett dämpat skratt bland skördefolket.
-Jag skall försöka att inte bli efter, sade han och ställde sig bakom Tit och väntade på att arbetet åter skulle börja.
-Vi får se sade gubben.

Tit lagade så att det blev en plats ledig brevid honom, och Levin följde Tit åt. Gräset som skulle slås var lågt och växte längs vägkanten. Levin som på länge inte hanterat en lie och var besvärad av alla blickar han kände riktade mot sig slog till en början rätt illa, fast han svängde lien med kraftiga tag. Bakom sig hörde han röster:

-Han har fel grepp om lien, handen är för högt upp. Se så han får huka sig, sa någon.
-Han borde ta i bättre med övre delen av eggen, sade en annan.
-Å nej, det går inte illa, den skär ju bra, inföll den storväxte gubben. Se hur han går på.. Gör man för vida slag blir man trött… Men en husbonde måste ligga i – han arbetar ju för sig själv! Men vad han lämnar mycket oskuret efter sig. För sådant har en annan fått sina slängar.
Gräset började nu bli mjukare och Levin gick tyst fram vid Tits sida och ansträngde sig att slå så bra som möjligt. Han hörde på vad som pratades utan att bry sig om att svar något. Man hade kommit ungefär hundra steg framåt. Tit gick bara på utan att hejda sig för ett enda ögonblick och utan att visa något som helst spår av trötthet. Men Levin började bli rädd för att han inte skulle orka med, så trött kände han sig. Han kände att han nu slog med uppbjudande av sina sista krafter och var besluten att be Tit göra ett uppehåll. Men i detsamma stannade Tit självmant, böjde sig ned och tog upp en grästapp, torkade av lien och började bryna den. Levin sträckte på sig och såg sig omkring medan han putsade ut. Bakom honom gick en bonde som tydligen också hade blivit trött, för han höll genast upp, stannade innan han hunit upp Levin och började bryna sin lie. Tit brynte både sin och Levins lie och så fortsatte de.
De gick vidare på samma sätt. Tit gick framåt och slog i ett sträck utan uppehåll och utan tecken till trötthet. Levin följde med och ansträngde sig att inte bli efter, men han kände sig allt tröttare och tröttare, tills det kom en stund då han kände att krafterna höll på att ta slut, men just då stannade Tit för att bryna sin lie.
Så gick första omgången Den långa sträckan hade varit mycket tröttsam för Levin. Men då man var färdig med streckan och Tit med lien kastad över axeln med sävlig steg gick tillbaka i de spå hans klackar hade lämnat i den mark där de nyss gått fram och Levin gjorde honom sällskap längs den fåra han hade slagit, hade han en härlig känsla trots att svetten lackade nedför hans ansikte och droppade från näsa och hela ryggen var så blöt som om den hade doppats i vatten. Han var särsklit glad över att han visste att han kunde hålla ut.
Levins tillfredställelse grumlades bara av att hans strecka just inte var vidare bra slagen. Jag skall intes svängs fullt så mycket med armarna utan lägga in mer kraft med överkroppen, tänkte han och jämförde Tits regelrätt avmejade sträcka med sin egen som låg där ojämn och hackig.
Då de gick först sträckan som var mycket lång, hade Tit efter vad Levin kunde märka gått på särskilt hastigt. Troligen för att han hade lust att sätta husbonden på prov. De följande sträckorna var det lättare, men Levin måste i alla fall spänna alla sin krafter för att hålla samma fart som bönderna.
Han tänkte ingenting, hade ingen annan önskan än att slippa bli efter bondkarlarna och att kunna utföra sitt arbete så bra som möjligt. Han hörde bara liarnas vinande och såg framför sig Tits raka gestalt som ständigt flyttade sig vidare. Halvkretsen som hans egen lie gjorde, gräset med blommande toppar som långsamt böljande böjde sig för den skärande eggen, och långt framför sig skymtade han slutet av sträckan där vilostunden väntade.
Utan att förstå vad det var och varifrån det kom, kände han plötsligt mitt i arbetet en angenäm kyla på sina svettiga skuldror. Då han stannade för att bryna lien såg han upp mot himlen. Ett tungt, lågt moln hade kommit dragande förbi och ett fint duggregn föll. Några av bönderna gick bort till sina rockar och drog på sig dem, andra gjorde som Levin, ryckte muntert på axlarna åt den angenäma uppfriskningen.
I stråk efter stråk föll ängens gräs. Man fick slå ställen med högt och med lågt gräs, bitar där gräset var dåligt och andra där det var bra. Levin förlorade allt begrepp om tid och visste verkligen inte om det var sent eller tidigt på dagen. I hans arbetsförmåga började det nu inträda en förändrings som beredde honom en stor njutning. Mitt under mödan kom det över honom en känsla som gjorde att han glömde bort vad han hade för händer, en egendomlig känsla av lätthet, och vid dessa tillfällen blev hans sträcka nästan lika fint och jämt slagen som Tits. Men så fort han tänkte på vad han gjorde och började anstränga sig att göra sin sak ännu bättre, kände han genast arbetet tynga sig och gräset bli illa avmejat.
Åter hade han slagit en sträcka och stod reda att börja med en ny, då han såg Tit sluta arbeta och gå bort till gubben och tyst säga något till honom. Båda tittade upp mot solen. Vad kan de tala om och varför slutar de med att slå? Tänkte Levin som inte kunde gissa att bönderna nu utan uppehåll varit i farten med slåtterarbetet inte mindre än fyra timmar och att det var tid för dem att äta sin frukost.
-Vi skall äta frukost patron, sade gubben.

-Är det redan så dags. Nå, ät frukost då.
Levin lämnade sin lie till Tit och i sällskap med bönderna som gick bort till sina rockar efter bröd, vandrade han över den av regnet lätt fuktade långa sträckan av slaget gräs bort till sin häst. Först här tänkte han på att han missräknat sig på vädret och att regnet höll på att blöta ner hans hö.
-Höet tar skada, sade han.
-Nej då patron, man slår när det regnar och bärgar i sol! Sade gubben.
Levin lösgjorde hästen och red hem för att dricka kaffe.
Sergej Ivanovitj hade just stigit upp. Så fort Levin hade druckit kaffe gav han sig av tillbaka till slåttern, innan Sergej Ivanovitj hunnit klä sig och visa sig i matsalen.

5

Efter frukosten fick Levin inte sin förra plats i slåtterkalarnas kedja, utan råkade in mellan den spjuveraktige gubben som bjöd honom ta plats bredvid sig och en bondpojke som hade gift sig föregående höst och nu för först gången var ute som höbärgare.
Gubben gick rak ock säker före med långa och avmätta steg och rörde sig så ledigt som om det inte var fråga om något annat än att gå som vanligt och svänga med armarna. Han gick som på lek alldeles som om inte han själv utan den skarpa lien ensam högg in på det saftiga gräset.
Strax bakom Levin gick den unge Misjka. Hans vänliga unga ansikte som var inramat i ett pannband av flätat gräs uttryckte spänd ansträngning, men så fort någon såg på honom drog ett leende över det. Han skulle tydligen hellre mista livet än att erkänna att han hade det besvärligt.
Levin vandrade fram mellan dessa båda. Fast det var mitt i förmiddagshettan, tycktes honom slåtterarbetet inte svårt som i början. Svetten som lackade av honom skänkte en känsla av kyla, och solen som stekande brände på ryggen, huvudet och de blottade underarmarna bidrog till att stegra styrkan och segheten i hans arbete, och allt oftare kom dessa stunder av medvetslös ro då han kunde låta bli att tänka på det han gjorde. Lien skar som av sig själv. Det var lyckliga minuter. Ännu härligare var det då han kom fram till floden dit varje avmejad strecka ledde ned, och gubben med en stor fuktig grästapp torkade av sin lie och sedan doppade stålet i det friska strömdraget, varefter han fyllde sin brynstensdosa med vatten och bjöd Levin att ta en klunk.
-Nå, det är mitt dricka. Det är bra, va? Sade han och plirade mot husbonden.
Och Levin hade verkligen aldrig läskat sig med en dryck så härlig som detta ljumma vatten upplandat med simmande grönt och med en egendomlig rostig smak från brynstensdosans bleck. Ockh omedelbart efter detta fick han ta sig en härlig sakta promenad med handen vilande på lien, kunde i ro torka svetten från ansiktet och andas ut med fulla lungor, medan han betraktade den långa raden av slåtterkarlar och gav akt på allt som tilldrog sig runt omkring honom, i skogen och på ängen.
Svårt blev arbetet bara då man var tvungen att ibland inställa denna rörelse som blivit omedveten och tänka sig för, då man skulle meja av något slingrigt ogräs eller ge sig i kast med en större tuva.
Gubben gjorde detta med lätthet. Kom han till en upphöjning i marken ändrade han liens rörelse och slog med små korta slag tuvan från bägge sidor, än med spetsen och än med övre delen av eggen. Och medan han gjorde detta hade han blicken öppen för allt som kom i hans väg. Än plockade han ett bär och åt upp det eller bjöd det åt Levin, än slängde han med liespetsen undan en murken gren, än tittade han på ett vaktelbo ur vilket honan flugit upp rakt framför lien, än fångade han en ormslå som råkat komma i närheten av honom, lyfte upp den spetsad på lien som på en gaffel, visade den för Levin och kastade undan den.
Men både för Levin och för ynglingen som följde efter, var dessa ändringar i rörelser till stort besvär. Då de kommit in i en viss energiskt fortsatt rörelse var de så ivrigt i farten med arbetet att de inte kunde ändra armarnas svängning och samtidigt ge akt på vad som kom i deras väg.
Levin märkte inte hur tiden flög fram. Om någon hade frågat honom hur länge slåtterarbetet hade hållit på, skulle han ha sagt att det hade varat sådär en halvtimme, men det led redan mot middagstiden, Då man skulle börja på en ny sträcka, gjorde gubben Levin uppmärksamm på end del gossar och flickor som ännu knappt synliga från olika håll i det gröna gräset eller på landsvägen kom gående fram mot slåtterfolket med händerna nedtyngda av brödknyten och kvasskrus, tillproppade med tygtrasor.
-Se, nu kommer småkrypet! Sade gubben och pekade bort mot barnen och skuggande med händerna såg han mot solen.

Man slog ytterligare två sträckor. Gubben stannade.
Nej, patron, nu får vi allt äta middag! Sade han i bestämd ton. Slåtterkarlarna gick ner till floden och tvärs över de nyslagna hösträngarna bort till sina rockar, bredvid vilka barnen som kommit med deras middagsmat satt och väntade på dem. Bönderna samlade sig i grupper, de som var långväga ifrån bredvid sin vagn och de övriga vid sidan av en videbuske som blivit överhöljd av uppkastat hö.
Levin satte sig ned hos dem. Han hade inte lust att gå därifrån.
All känsla av tvång i husbondens närvaro hade försvunnit. Bönderna gjorde sig klara att äta middag. Några tvättade sig medan småbarnen badade i floden, andra såg ut liggplatser åt sig för att vila under rasten., öppnade brödknytena och tog propparna ur kvasskrusen. Gubben smulade bröd i en spilkum, stötte ytterligare sönder det med skedskaftet, hällde på vatten ur brynstensdosen, skar upp en del brödskivor till och strödde salt på dem och började bedja vänd mot öster.

-Nå, herrn, smaka på min brödvälling, sade han och satte sig på huk framför spilkummen.
Brödvällingen smakade så bra att Levin inte hade lust att fara hem och äta middag. Han åt sin middag tillsammans med gubben och kom i ivrigt samspråk med honom om hans hemmasysslor som ha visade livligt intresse för, och han lät gubben ta del av sina egna göromål och de förhållande hemma hos Levin som kunde intressera denne. Han kände sig närmare honom än sin egen bror och måste ofrivilligt le åt sin ömhetskänsla för denna människa. Då gubben stigit upp, bett en bön och lagt sig under en buske med ett gräsknippe som huvudkudde, gjorde Levin likadant och trots de efterhängsna flugorna och skalbaggarna som surrade i solskenet och allt emellanåt kittlade hans svettiga ansikte och lemmar, somnade han snart och vaknade först då solen kommit på andra sidan om busken och började nå honom. Gubben hade redan varit vaken en lång stund och satte och brynte liarna åt de unga arbetarna.
Levin såg sig omkring och kunde inte känna igen platsen, så förändrat var allting. Ett stort stycke av ängen låg helt avmejat och glittrade i en egendomlig ny glans med aftonsolens strålar fallande över redan starkt doftande hövolmar. Både buskarna nere vid floden kring vilka gräset kommit bort, och floden själv som förut varit undanskymd men nu stålblank sågs slingra sig fram, och folket som rörde sig omkring eller höll på att resa sig från sina viloplatser, och den brant uppstigande kanten av det ännu orörda gräset och några hökar som kretsade över den nyslagna ängsmarken – allt verkade fullständigt nytt. Då Levin hade klarat tankarna, började han försöka beräkna hur mycket han redan hade slagit och hur mycket man skulle kunna hinna med ytterligare i dag.
Det hade arbetats undan ovanligt mycket för att vara utfört av fyrtiotvå man. Hela den stora ängen som förr i tiden skulle ha krävt trettio liars arbete under två dagar var nu så gott som avmejade. Bara hörnen där endast korta sträckor kunde slås var kvar. Men Levin vill slå så mycket som möjligt av gräset denna dag, och det retade honom att solen redan stod så lågt. Han kände inge som helst trötthet. Han vill bara ta fatt igen så fort som möjligt och få så mycket som möjligt gjort.
-Nä, tror du vi hinner med Masjkas kulle också? Sade han till gubben.
-Om gud så vill, men solen står inte högt. Det blir väl lite brännvin åt pojkarna?

Vid nästa måltidsrast då man åter hade satt sig ned och rökarna tagit fram sina pipor, meddelade gubben karlarna att “Masjkas kulle kan vi slå – då vankas det brännvin”.

-Ja, varför inte slå! Tit! Det ska gå undan! Maten springer inte ifrån oss – den kan vi äta ikväll! Löd det i korus, och slåtterkarlarna gick mumsande på resterna av sina brödkanter åter i arbete.

-På’t igen pojkar! Ropade Tit och nästan sprang framför de andra.
-Det ska gå undan! Hördes det från den långe gubben som skyndade efter och ledigt hann ifatt honom. Nu slår jag, se upp!
Och unga och gamla svängde liarna som om det gällde att kappas. Men hur brått de än hade, skadade de ändå inte gräset, och hösträngarna radade upp sig lika fint och ordentligt som förut. Inom fem minuter var också hörngräset avmejat. När de bakersta slåtterkarlarna slog sin sista rad, tågade redan de främre med rockarna avhängd på axeln över vägen bort till Masjkas kulle.
Solen stod redan i trädtopparna då slotterfolket med klirrande brynstensdosor drog in på den skogsomgivna sluttningen som kallades Masjkas kull. Mitt i en sänka stod gräset fint och mjukt, fast på sina ställen uppblandat med kardborrar och längs skogskanten här och där instrött med styvmorsvioler.
Efter en kort rådplägning om man skulle slå i rader tvärs över eller på längden steg Prochor Jermilin, en väldig svartmuskig man, en av de mera kända slåtterarbetarna, fram och började som förste man i raden. Han gick fram en sträcka och vände så tillbaka och började på nytt och alla grep sig an med att arbeta i takt med honom nedåt längs dalsänkan och så uppåt ända fram till skogsbrynet. Solen gick ned bakom träden. Daggen började redan falla. Bara uppe på själva kullen gick man ännu i solljus, men i dalsänkan där dimman började lyfta och på motsatta sidan om den gick man i frisk daggsval skugga. Arbetet gick raskt undan.
Det aromatiskt doftande gräset som mejades av i susande fart, sjönk ned i täta rader. Slåtterkararna som från skilda håll trängdes samman på de föga omfångsrika utrymmet skyndade på varandra, än klirrade brynstensdosor, än hördes ljud av två liar som stötte ihop, än gnisslade det från en lie som nbryntes , än ljöd glada tillrop.
Levin gick fortfarande mellan gubben och bondpojken. Den gamle som tagit på sig sin fårskinnströja var alltjämt lika munter och skalkaktig och lika kvick i sina rörelser. I skogskanten stötte man ideligen på stora honungsskivlingar som pöst upp i det saftiga gräset och nu föll offer för liarna. Men gubben böjde sig var gång ned då en svamp kom i hans väg, tog upp den och stoppade den på sig. – Jag ska väl ha med något till gumman, sade han.
Lika lätt som det var att slå det fuktiga och lena gräset, lika besvärligt var det att ta upp och ned för den branat sluttningarna. Men gubben beredde det ingen svårighet. I sina väldiga bastskor äntrade han med små och säkra steg långsamt uppför branten, oavbrutet svängande lien, och fast hela hans kropp var i skälvande rörelse och byxorna hade hasat ned på honom, lämnade han ändå inte ett strå stående eller ens en svamp och skämtade hela tiden med arbetskamraterna och husbonden. Levin följde efter och trodde gång på gång att han säkert skulle falla, då han med lien i handen strävade uppför en sluttning så brant att det var svårt att komma uppför den även med händerna fria. Men han tog sig upp och utförde vad han skulle. Levin hade en känsla av att liksom en främmande kraft hela tiden drev honom framåt.

Masjkas kulle var avmejad, de sista längorna hade slagits. Man tog på sig sina rockar och begav sig glatt hemåt. Levin steg till häst, tog med en känsla av saknad farväl av bönderna och red hem. Uppkommen på en backe såg han sig tillbaka: kvällsdimman som hade stigit upp i dalsänkan dolde folket för hans blickar, och han kunde bara höra grova, muntra samtalande stämmor, skratt och klirr av liar som stötte ihop.